Kåserier

Michael gick i min parallellklass på Journalisthögskolan i Stockholm. Det var när
Palme styrde landet och vi studerande var i vår krafts dagar.
Har väldigt vaga minnen av Michael. Kanske hejade vi på varandra någon gång i hissen.
Kontakt uppstod först när jag på någon av våra klassträffar fick veta, att han var mycket
intresserad av Tjeckien och läste tjeckiska på ett studieförbund.
Så kom han att intressera sig för Finland och finska. En gång i veckan bär det nu av till en studiecirkel med blott fyra deltagare.

Knappt hade jag hört om detta lovvärda initiativ, förrän jag erbjöd mig att ställa upp som coach,
vilket med glädje accepterades.
Michael skriver ibland och undrar om han är alltför frågvis. Jag svarar alltid med vändande e-
post, att det är hur skoj som helst att coacha.

Ett aber i sammanhanget är, märker jag, att den grammatik jag för trettio år sedan kämpade för
att banka in i skallen numera inte utgör något problem. Däremot har jag glömt många
grammatiska termer. Kasusen sitter som med Karlssons klister, men jag måste googla för att försäkra mig till
exempel om att ändelsen -lla eller -llä är adessiv.
Och jag frågar inte Menetkö raitiovaunulla työpaikallesi, utan Met sä spåralla
duuniin? (Åker du spårvagn till jobbet?)
Ibland får jag litet ångest och undrar om vi går för snabbt fram. Som när jag nyligen mailade
Michael om en skylt på Stockmanns elektronikavdelning; KIHARRIN.
Ändelsen -IN anger ett verktyg. Och basen i ordet är KIHARA eller HÅRLOCK.
Lärde mig det en julafton nedbäddad med flunsa på hotell i Peking och Olavis Virtas
Punatukkaiselle tytölleni på kassett som enda sällskap. Där besjungs en flicka kallad herttainen
kiharapää.
Dechiffrerar RÖD-HÅRIG-FLICKA-TILL-MIN åt vetgirige eleven med tillägget ÄLSKVÄRD-
LOCK-HUVUD.

Och avslutar som pricken över i med att KIHARRIN är en locktång, vilket Michael nog
vid detta lag redan själv listat ut.
Säg inte annat än att finsk grammatik lockar…

Sören Viktorsson