12 oktober 2024
Läser på nätet om en undersökning ett svenskt begravningsföretag låtit göra. Drygt tusen personer har svarat på frågan vad de är mest rädda för att behöva ångra på dödsbädden.
Sådana här undersökningar görs ju av och till och vissa saker återkommer. Som exempelvis att många män ångrar att de lagt så mycket energi på jobbet, till förfång för familjen. Och många svarar att de skulle vilja vara mer sanna mot sig själva och omgivningen. Samt förverkliga livsdrömmar.
Vad som främst griper tag i mig är hur en del försummar sina relationer. Det är ju liksom inte läge att på dödsbädden börja leta efter sina vänner från Anno Dazumal…
Sedan ett par decennier bjuder jag andra lördagen i maj in alla klasskamrater från lågstadiet i Nässjö till stadens hotell. Det är en fantastisk upplevelse att regelbundet träffa och samtala med personer man känt i runt sextio år.
Skriver detta på grekiska ön Syros. Hotellvärdarna Dimitris och Giouli är helt underbara vänner. Att vi skulle bryta den snart decennielånga vänskapen finns inte på kartan.
Men relationer är, som bekant, sällan helt okomplicerade. En handfull av vänskaperna från yrkesåren är förbi. Jag får inte längre svar på mejl.
– Giouli, klagar jag en kväll efter att med henne och kusinen Dimitris ha avnjutit en superb middag på en fiskrestaurang i huvudstaden Ermoupolis. Jag är så ledsen över brutna kontakter och har försökt blåsa glöd i askan.
– Sören, svarar hon, man kan ingenting göra. Vänskap kan aldrig hållas uppe genom tvång. Lösningen ligger i att acceptera, och veta att man gjort allt som står i ens makt.
Gioulis ord, så sanna, är likt balsam för själen. Åter i Finland och på kaféet i Kampen ska jag försöka tota ihop en lista över personer som i olika livsskeden varit viktiga. Finns där några fler kontakter som vore lockande att återuppta, så ska jag göra det NU.
Livet går ju som bekant inte i repris och vad är viktigast förutom hälsa, hyfsad ekonomi och vänner som Dimitris och Giouli?
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet