25 mars 2021
Så gott som varje vecka ringer jag och Dimitris varandra med hjälp av mobiltjänsten Viber. Den innebär att man förutom att prata med även kan se varandra.
– Du har skaffat mustasch! utbrister Dimitris.
– Och du har blivit väldigt skäggig, svarar jag.
Så går jag ut på balkongen och låter mobiltelefonen svepa över innegården på Kampen. Snö så långt ögat når.
– Här har vi närmare 20 grader, berättar Dimitris och så får jag titta på hur grönt det är utanför hans och hustrun Roulas hem.
Dimitris kusin Giouli är i badrummet, men så kommer hon och dyker upp i displayen på min mobiltelefon.
– Du och Dimitris är så söta!
Länge sedan någon kvinna sade något sådant till mig, tänker jag. Då förtydligar Giouli.
– Ni kämpar ju båda med era sockervärden…
På något sätt är Dimitris och Giouli min räddning i denna svåra tid. De har haft mycket tuffare restriktioner än vi, men är ändå på något märkligt vis vid gott mod.
– Om någon vecka åker vi till Syros och det hotell vi i sommar kommer att förestå, berättar de.
Vi lärde känna varandra när jag för några år sedan gick en språkkurs i den lilla byn Azolimnos. När jag första dagen kom dit med taxi från huvudstaden Ermoupolis, var rummet inte helt städat.
– Vänta 15 minuter! sade Giouli och stack till mig en halvflaska grekiskt rödtjut.
Kan man annat än älska sådana människor..?
Dimitris och jag pratar om vaccinationer och om att de denna sommar kommer att driva ett hotell i Ermoupoli.
– Jag kommer, om det blir fysiskt möjligt!
Att permanent flytta till Grekland, vore otänkbart för någon som nu rotat sig så fast i det finländska samhället. Men några veckor vore kanon.
En höjdpunkt vore då att en afton åter kunna gå med Dimitris och Giouli till fisktavernan To Mikraki i centrala Ermoupoli, skåla i röd dryck och samtala – åtminstone bitvis på deras modersmål – om att vi ännu lever och hoppas fortsätta göra så länge, länge till.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet