9 mars 2024
Den första döda människa jag såg – om än på avstånd – var Sovjetunionens utrikesminister mellan 1957 och 1985 Andrej Gromyko. Vi var ett gäng unga svenskar som i början av juli 1989 anlänt till Moskva för språkstudier.
– Chotite poprosjtjatsia s Gromyko (Vill ni ta farväl av Gromyko)? frågade vår lärarinna och dagen därpå defilerade vi förbi hans kista på Lit de parade.
I ett globalt perspektiv är det nog rätt ovanligt att man först en bit in i medelåldern kommer så att säga i mer konkret kontakt med döden. Jag minns en intervju hemma hos Elisabeth Rehn, där hon berättade om de outplånliga minnena av hur några av uppväxttraktens unga män kom hem från kriget i kistor.
Kort före jul rapporterar media om att dödsskjutningarna på Karlsuniversitetet i Prag – där dryga dussinet människor fick sätta livet till – har en finländsk koppling. Min käre vän, den så försynt vänlige och högt bildade lektorn i Finlands litteratur Jan Dlask, föll offer för en galnings kulor.
Jag uppfattar det som att det skedde i en lektionssal – kanske just den där jag själv suttit med och upplevt hur han trollband sina studenter med berättelser om Tove Janssonová och Märta Tikkanenová.
Keratsini. Förstad till Pireus. Februari i år. Sitter en afton på taverna med svensk-grekiska Marianne och hennes grekiske man Nikos. Bägge är aningen äldre än jag och förstår hur det känns att för bara några veckor sedan ha förlorat en älskad mor.
Vädret tillåter att vi sitter utomhus och när jag ska hälla upp rödvin från karaffen i glaset råkar några droppar hamna på marken.
– Vet du vad du just gjorde? frågar Nikos. På grekiska kallar vi det för ”Spondi stous nekrous”.
En snabbsökning medelst mobiltelefonen ger vid handen, att det handlar om en mångtusenårig tradition. Vilket sedermera bekräftas av min vän Athena Politopoulou Kargsten – av grekiska staten licensierad guide.
En adekvat svensk översättning torde kunna vara ”Dryckesoffer till de döda”.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet