15 november 2008
Trots att vi är grannländer, är det ytterst få svenskar som permanent
slår sig ned i Finland. Jag kom hit för drygt 12 år sedan med den
uttalade ambitionen att bli en smålänning som talar flytande finska.
Så är nu äntligen fallet och över 90 procent av allt jag skriver går
till svenska media. Men, och det är väldigt roligt, jag har också
finländska kunder.
En sådan är detta lands största svenskspråkiga dagstidning,
Hufudstadsbladet, där jag den 13 november kåserade i lätt nostalgisk
anda om det gamla hemlandet och dess kära invånare…
Klassträffar
Men, tycker du inte det är obehagligt..?
En bekant tittar storögt och samtidigt lätt beklagande på mig, när jag
berättar att jag har gjort det igen. Varit med att dra igång en
klassträff, eller rättare sagt två.
Den förra gällde grundskolan och var för snart fem år sedan. Flera av
oss som då återfann varandra har sedan dess nästan daglig sms-kontakt
– Att du bara orkar! sms-ar min fotograf Kjell.
Ja, varför drar man igång sådana här projekt? För en månad sedan
träffade jag, genom internet-tjänsten Stay Friends, två
gymnasiekamrater i Göteborg. Vi beslutade att, 34 år efter examen,
samla ihop våra gamla vänner till en träff i Småland nästa maj.
Knappt hade jag så kommit hem till Finland, förrän det dansade in ett
mail i datorn.
Denna gång från en kvinna i parallell-klassen på Journalisthögskolan i
Stockholm.
– Hur skulle det vara om vi i januari alla firar att det är 30 år
sedan vi tog examen?
Utan att riktigt inse vad jag gör, tar jag mig an även detta
detektiv-uppdrag. Totalt ska cirka 50 personer ur det förflutna spåras
upp.
Några går att hitta via google, eller söktjänsten Eniro, och den
excellenta svenska folkbokföringen hjälper också vänligt till.
Många samtal inleds ungefär så här:
– Hej, det är Sören, vi var klasskamrater för över 30 år sedan…
– Öh? Vad? Vad sade du att du hette…?
De flesta tackar ja till att komma på klassträffarna och vi byter
artigt mail. Mer blir det inte och kommer inte och kan inte bli.
Men – och det är mödan värt – med några kamrater från gymnasiet sker
en öppning.
Kontakten som var bruten i över 30 år är nu återtagen, om än aningen trevande.
Det går mail och sms fram och tillbaka över Östersjön och i ett par
fall känns det som att den lilla, bara drygt 30-åriga pausen aldrig
funnits.
Ju äldre man blir och ju mer man konfronteras med livets villkor,
desto viktigare känns det att prioritera. Att leta upp sina gamla
kamrater är att också leta upp delar av sig själv.
Kanske är det ett projekt fler borde göra. ”Tycker du inte det är
obehagligt?” ekarfrågan. Jo, delvis, men jag är ändå mer nyfiken på
vad det blivit av dem som en gång stod mig nära.
Det blir också en slags positionsbestämning; Så här ser våra
koordinater ut idag, vad har jag och vad har du gjort av detta enda
jordeliv?
Måhända ska jag klockan elva, när solen gått ned över Vättern, berätta
för några av dem som jag i tonåren hade ett extra gott öga till att de
aldrig varit glömda och att timglaset blott är en schimär.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet